Det är mörkt nu, bror. Inte bara himlen över Arenan, utan inne i bröstkorgen där AIK borde värma. Man går genom betongen som ett spöke med halsduk, tänker att allt är upprepning: kick off, förhoppning, hosta rök, 0–0 i paus, tomma ögon i korv kön, repeat. Och ändå famlar vi dit igen, som malkar mot floodlightsen. För vad? För Gnagets skull. För att inte gå sönder helt.
Värnamo… folk pratar om dom som “lilla klubben” men det är fan värre. Det är spegeln. Dom förlorar knappt, dom dör långsamt, dom håller dig kvar i matchen tills du själv börjar undra vad mening är. Fyra raka uddamåls-torskar och ändå kvar där, naglar i matchens vägg, poängchans in i slutet i varenda jävla runda. MFF 2–2/2–3, Blåvitt 0–1/0–1, bajen 2–3/0–1, mot fiskarna vann dom till o med 1–0. Allt det där rullar som en dålig VHS i skallen – varning: detta lag blåser du inte över, inte ens om du lever på hopp och koffein. Det skrevs rakt ut i forumet i veckan: “att vi bara ska blåsa över dom (med våra skador och tveksam offensiv) är ganska orimligt… publiken får inte tappa hopp om det står 0–0 i paus.” Japp. Det är kniven. Det är sanningen.
Så vi står där och låtsas vara lugna. “Tålamod.” Men tålamod låter som död när klockan blir 41. Jag hör redan hur sekunderna klibbar fast vid läktarräcket. Jag hör nån bakom mig säga att “oavgjort är det bästa, då delas bara ut två poäng” och man vill skratta, men skrattet är rostigt, fastnat i ett gammalt rör under norra. Nihilism på plaststol – jag fattar dig, bror, men jag hatar det också.
NORRA då. Vår syretub. Men även syre kan bli tungt om man sjunger fel. Det har sagts – för långa texter, väckelsemöte, handhjärtan, mummel. Sanning i det. Ramsor ska vara slag, inte psalmer. Kort ful kärlek. Blodig logik. “IFK hördes mest…” skrev en av våra efter match, och det gjorde ont att läsa, som att nån skruvade ur glödlampan på bar toaletten precis när man behövde ljus. Vi måste vråla trasigt, inte vackert. NORRA, SLUTA PSALM
Och på plan… Jag försöker tänka taktiskt men det blir mest poesi som blöder. Salétros ska skära upp rum som en kirurg i mörker, Csongvai ska trotsa gravitation och bly i dojorna, Hove ska dyka upp på fel plats som råkar vara rätt. Men alla vet: mot Värnamo blir varje meter skuld och varje felpass domedag. Ändå är det bara där meningen finns – i nästa bollvinst, första trycket, dom där tio sekunderna kaos som gör att världen lutar åt rätt håll igen. Det var också andemeningen i veckan: inte tro att det går av sig själv, inte stå och rulla gull, men heller inte tappa skallen – “kämpa hårt” och fattar publiken läget så orkar vi igenom det sega. Det är svarta pärlor i grå sörja, men pärlor för oss är mål, andra-bollar, kroppsspråk som skriker jag dör för den här klubben.
Jag vet att några ritar “poängplan” på servetter, tre pinnar här, en där, matematik som koffein. Men fotboll är piss i ansiktet på excel. Det enda som finns är nuet, Värnamo som en kall hand i nacken, och vi som bestämmer om handen får ligga kvar. Ingen tar bort vår ångest åt oss. Vi får stampa sönder den. (Forumet var inne på det också – sluta leka att allt är klart bara för att hemmaplan och storklubb – den energin har fel kompass.)
Och här kommer det filosofiska, håll i er, jag har en öl och ett hål i själen: AIK är meningen i ett land utan mening. Allt annat är reklamfilm. Vi har testat att vara rationella, vi köpte säsongskort, vi räknade på tv-pengar, vi låtsades att strukturer är kärlek. Men kärlek är ju irrationell, bråkar, sover dåligt, kommer för sent till allt och skriker på domare. AIK är det. Och därför är AIK också räddningen. Ibland stökig, ibland vacker, ofta båda samtidigt. Den här veckan har varit en kör av skadade romantiker som ändå går – “svårt som fan, men vi måste förstå det och bära varandra”. Det är en mörk bön. Jag hör den. Jag skriver den.
SUMMA SUMMORUM (jag stavar med knogarna):
– Värnamo är jävligt svår-dödade trots torsk-rad. Respekt först, sen spö.
– Vi ska inte stå o rulla gull, vi ska knäa dom i solarplexus tidigt.
– Tålamod om det hackar i 45, men håll gasen i. NORRA bär matchen om det blir segt.
Så: Värnamo som dystopi, AIK som motstånd. Vi behöver första målet som ett bloss i gruvan. Vi behöver NORRA som slår korta ramsor tills revbenen spricker. Vi behöver spelare som jagar sin egen skugga i minut 88. Och om det står 0–0 i paus, luta er framåt, inte bakåt. Tystnad dödar, mummel dödar, väckelse möte dödar. Vrål föder. Det sa våra egna i veckan. Jag sätter min sista röst på det.
Slutkläm, mörk men sann: Vi är redan i helvetet. Bra. Där känner vi igen oss. Tjerna i väggarna, JJ i hjärtat, vi sparkas upp för trappan igen. En boll, en duell, en ramsa. Sen en till. Tills Värnamo tröttnar på att vara spegel och får vara motståndare igen.
GNAGET ELLER GLÖMSKA. Välj. Jag har redan valt.
Skiten, Kärleken & Gnaget 