jag vakna med grus i ögat och kaffe som smakar bly och det första som ramlar ur skallen är assar. ulf lundkvists assar. gnagare. svart i själen, gul i kanterna, som en korv på skytteholm i sidvind. jag vet det i märgen, i knäna, i hur tangenterna studsar på den spruckna mobilskärmen. råsunda viskar fortfarande genom väggarna, tjerna i putsen, jj i ekot, hela skiten i omlopp. och assar går bara vidare, som vi, som gnaget, trots snöslask och domarfarser och liv som inte riktigt vill.
pseudofakta eller vad fan ni nu vill kalla det, kör bara, jag svär på nisses svettband att det stämmer. varje gång assar går i sidled lutar han lite vänster, norra-stuket, den där 18,91 grader exakta lutningen som jag råkade mäta en natt när allt var piss och jag ändå höll i en linjal. 1891. klart som fan. skuggorna i rutan faller åt solnahållet, alltid, som om ljuset kommer från gamla råsunda som ingen får riva ur min hjärna. solen i hörnet är inte sol, det är aik-solen fast tyst, fast grå, fast envis.
orkar säger assar när det skaver. baklänges blir det akro. akropolis. sten, pelare, något som står. eklövets uråldriga kusin eller vad vet jag, men logiken är vår, den läcker men den bär, som en försvarslinje i oktober som knappt håller men ändå håller för att ingen vågar släppa sin gubbe. en strip nittionosju brände sig fast: tre streck, en mössa, en korv. det räcker. tre streck bakom läktarn, mössan novemberkall, korven skamvarm. allt luktar gnag.
namnet själv, ulf lundkvist. jag stirrar tills bokstäverna bråkar. svulst kul fink. svullo möter nisse möter finkultur och hela paketet blir bara solna på en servett. det finns stunder när assar möter en vägbula och rutan formar ett V och jag tänker vinst, och sen kommer nästa bula och det blir ett V till och jag hör vrålet, vrål som i vänster, vrål som i vi, vrål som i vafan kör då.
hörnnumren på vissa sidor? 1 8 9 1 i mitt huvud i alla fall, räcker så. ni kan skrika faktafel tills ni svimmar, jag har sett det, jag har känt det, och det är så bevis funkar i mörkret. man känner. man står där med torra läppar och kallar det forskning.
världen i assar är sump och neon, vägkafé med lampsken som fladdrar som vakter vid port 3. plaststolar som vet mer än vi, fläckar som vägrar släppa. där sitter sorg med mössan nerdragen och ändå en liten ful låga i magen som vägrar dö, den brinner svartgult, knastrar av regn och gammal sång. det är aik-lågan. assar reser sig för den, knäcker ryggen rak, torkar stekfett på tröjan, fortsätter. inte för att han vill, utan för att någon måste. gnagets katekes: lid men gå, blöd men håll linjen, sjung fast halsen är grus och pulsen en tom konservburk.
när assar stirrar på en nollgradig landsväg hör jag skorna på råsundas betong, jag hör nebojsas skäll i tunneln och tjerna som skaver in i puts och plank. tågresorna som aldrig tar slut, kval som äter veckor, men ändå står man där, lite krokig, med halsduken lindad för hårt, och hela världen blir en ruta, och rutan blir svart, och i hörnet en gul prick som vägrar slockna. där bor vi.
så vad är det här då. en bloggpost, jo, men mest ett bevis, ett bråk med himlen. assar är inte serie, assar är bruksanvisning för ett hjärta som vägrar ge upp fast det borde. och det är därför han är gnagare. ritad med natt, skuggad med solna, textad i panik. resten är bruset från plastlagens fläktar och sponsfällor. vi andra stannar kvar. vi stannar alltid kvar.
slut? aldrig. nästa ruta kommer alltid. nästa match också. assar går vidare. vi med. gnaget över allt annat. alltid.Tänker
Skiten, Kärleken & Gnaget 