Alltså… rapporten är som att läsa ett gammalt brev från en släkting man redan vet är död. Röda siffror, samma visa. Intäkter på 81 miljoner under kvartalet – publiken bär, folket bär, tröjor och halsdukar säljs som bröd i hungersnöd. Men ändå förlust på nästan tio miljoner. Det är som att skruva upp volymen på Norra, men höra bara tystnaden i kassaboken.
Halvåret: minus trettioåtta. Ifjol minus nitton. Vi fördubblar förlusten som om det vore en sjuk tävling i självskadebeteende. Eget kapital nere på trettio miljoner, ett skyddsnät tunnare än en sliten AIK-halsduk från 90-talet. Transfernettot i botten – istället för att sälja framtiden bygger vi på skuldberget.
Men publiken… trettiosju miljoner i årskort redan i våras. Snittet nära trettiofyra tusen. Friends sjunger men inuti rapporten är det bara tomrum. Vi lever på hjärtat, men hjärtat kan inte alltid pumpa ut blodet som kroppen förlorar.
Man säljer tomträtter för att hålla andan en stund till. Man säger upp chefer som om det var lösningen. Och Europa slinker ifrån oss, ett magert ungerskt lag skickar hem oss, och med det försvinner framtidens pengar. Drömmarna om en höst med internationellt ljus slocknar på några minuter.
Aftonbladet skriver om miljonförlusten. Vi behöver inte deras rubriker för att förstå. AIK:s egen text är lika torr och hård – siffror som spikar i en kista.
Känslan? Som att huset brinner och man står kvar, omgiven av rök, och hör Tjernströms gamla andetag i väggarna. Läktaren ropar, men ekonomin svarar inte. Driften är trasig, transferaffärerna för små, framtiden för svag.
Vi är inte i konkurs, inte än. Men vi går genom en korridor där lamporna slocknar en efter en. Gnaget hålls uppe av sina supportrar, men ledningen spelar rysk roulette med klubbens själ.
Det är vackert, för att folket fortfarande kommer. Men det är mörkt, för att ledningen fortfarande famlar. Och mörkret äter sig sakta in i vårt tempel.
Skiten, Kärleken & Gnaget 