Det va som att hela sommarn bara dog när den där visslan gick i Budapest.
Vi åker ur mot jävla Gyor??? Ett namn som låter som nån kemikalie i diskmedel, nåt du häller i kattens skål för att ta bort mask, inte en motståndare som ska slå ut AIK ur Europa. Ändå låg vi där, sprattlande, som en fisk på bryggan, utan luft, utan chans. Det var inget plötsligt slag, mer som när man långsamt sjunker ner i en kall sjö och vet att man inte kommer upp igen.
Tystnaden efteråt var värre än buropen. Ingen ens försökte slänga ur sig det där gamla “nu kan vi fokusera på serien”-skitsnacket. Det fanns inget att fokusera på. Vi stapplar redan runt i serien som ett fyllesvin i motvind. Topp 4? Lika långt borta som Råsunda är från Friends, lika avlägset som 2009. Vi är gäster i vår egen klubb, sitter på läktarn och glor på ett lag som inte ens låtsas höra hemma där uppe.
Pengarna är som döda löv, torra och spröda. 61 mille på kontot men redan bundna till löner, hyror, räkningar, skit som tickar iväg varje månad som droppar från en rostig kran. Utan Europa nu, utan nästa år, då är det 35–70 miljoner rakt ner i avgrunden. Och jag ser redan framför mig hur det blir: utförsäljning av allt som rör sig, nedskärningar som äter sönder truppen, namn som försvinner från laguppställningen som rivna tapeter i ett ödehus.
Men man ljuger för sig själv. Tänker att det kanske räcker med en bra höst, en värvning som faktiskt levererar, en jävla vändning. Men spelet är segt som sirap i januari, själalöst, trött. Det är som om mörkret runt klubben har egen tyngdkraft, drar ner oss, sakta, obönhörligt.
Gyor, det där förbannade namnet, har redan runnit ur munnen, men smaken är kvar. Bitter. Metallisk. Som när man biter sönder en plomb och känner smaken av blod. Det här är början på något, men jag vet inte vad. Vi står där, ändå. På läktarn, i trådarna. Och väntar. På vad, vet ingen. Kanske på slutet. Kanske på ett mirakel. Men mest på nåt som aldrig kommer.
OVANLIGT:
Tänker offta på på en svartgul skald som skriver på forumet och fick feeling:
Gyor i natten
ett namn som fräter
som billigt diskmedel
i en rostig skål
vi reste för att vinna världen
kom hem med fickor fulla av sten
läktaren ropade inte
den hostade
en torr hosta
av damm och gamla årskort
pengarna rinner
som regn i rännstenen
och under gatlyktans sken
ser man råttorna springa
bära våra drömmar
i sina käftar
och jag väntar
på en seger som aldrig kommer
på ett ljus som inte längre vet
vägen hit
Skiten, Kärleken & Gnaget 