efter senaste matchen… man va tom fan. men inte den där lugna tomheten utan den där jävla knastriga, rastlösa sortens tomhet som kryper i kroppen. som att man precis sett nåt gå sönder som man inte kan laga. igen.
folk på forumet sitter o slänger ord som ”känslokallt”, ”inget jävla go”, och nån skrev att man borde skicka MT på semester med enkel biljett till Skopje. Hård ton, men man fattar ju. ALLT GÅR SÅ LÅNGSAMT. vi rullar runt, vi lurar oss själva att vi kontrollerar nåt men vi skapar ju fan ingenting. det är possession för att slippa få ont, inte för att vinna.
och kakoullis… den grabben… jag vet inte vad han behöver. en kram? ett rött kort? en resetknapp? han famlar ju som att han spelar i fel sport. och ändå… ändå får han 90 jävla minuter varje gång som om det står skrivet i nåt gammalt grekiskt jävla kontrakt att han ska få försöka sig igenom varje match tills vi alla glömmer hur fotboll ser ut.
mt står där vid sidlinjen o klappar i händerna som en förälder på en lågstadiekonsert, men vad fan händer i hans huvud? bytena är sena, tempot dött, och det finns ingen jävla reaktion när vi ligger under. NOLL SIGNAL.
men det är klart… vi går ändå. vi sjunger ändå. vi står kvar. vi sitter där i 91:a o hoppas på mirakel, på ett skitmål, på ett jävla studs i rätt riktning. för det är det man gör när man älskar nåt som inte älskar en tillbaka just nu.
jag vet inte hur länge det här ska pågå. men jag vet att jag inte kan sluta. inte du heller. vi är fast. och det är fan vackert, på ett skitigt, sorgligt, svartgult sätt.
Skiten, Kärleken & Gnaget 