det där med Elvis… vet inte ens varför jag skriver. han hann ju inte göra nånting. bara någon jävla match, någon minut i nån regnig träningsmatch på skyttan, typ ett dåligt inhopp att skylla på. han bara dök upp, nämndes i förbifarten, sen försvann.
Det ska ju inte betyda nåt. och ändå känns det. lite.
vi började kalla honom vår. skrev “egen produkt” fast han kom från bp. och götet innan dess. men det sket vi i. för han va ju här nu. och vi behövde nåt att hoppas på. nåt att snacka om.
så vi skrev. jag skrev. kanske till och med sa högt att han kunde bli nåt. ny quaison. ny isak. ny nånting.
och nu är han klar för groningen.
och allt man får är nån jävla notis och en rubrik.
”familjeskäl”.
ja okej.
men han sa ju inget? inte ett tack. inte ett hejdå. inte ett “lycka till AIK” eller “jag tar med mig klubben i hjärtat”
inget.
det är inte så att det förstör min dag eller nåt.
men man blir lite trött.
för vi byggde nåt där. i våra egna huvuden, visst.
men ändå.
och nu ba… borta.
det spelar väl ingen roll.
men ändå.
lite ändå.
fan.
Skiten, Kärleken & Gnaget 